lazylinepainter

Det var en gång en sjuårig liten Bengan som var på väg, skuttandes, till skolan för att möta sin första skoldag. Hon kände ingen i denna klass och inte heller hade hon med sig någon nära anhörig. Lika glad var hon för det.
Ett sista skutt tog hon för att sätta ned foten på skolans dörrmatta, brun och svart var den. Förundrad över färgernas kontrast stod hon i fem minuter stirrandes ned på sina fötters markfäste. Snart steg huvudet upp igen. Bengans blick möttes nu av en spinkig blond pojkes vars namn Bengan senare skulle få veta vara Ola. Just då tänkte Bengan inte mer på det.
Nu var det dags för namnuppropning, det var nu Bengan blev medvetande om Olas namn. Olas mamma, som följt med Ola denna mycket speciella dag, gick fram för att fylla i en nära anhörig-blankett.
Olas efternamn började på A, Bengans på H. Så snart var det dags för Bengan. Nu blev det komplikationerna som härskade. Bengan hade nämligen inte med sig någon nära anhörig, vilket Bengan nu ångrade djupt. Aldrig i sitt sjuåriga liv hade Bengan ångrat någonting såhär djupt. Vid det här laget hade Ola hunnit ut i kapprummet, för att hänga upp sin nymålade namnskylt och för att senare gå hem. Med sin mamma, som fortfarande stod inne i klassrummet, väntandes på Ola.
Det var nu någonting hände. Det hände. En tanke korsade Olas mammas vänstra hjärnhalva för att sedan fortsätta till den högra. När den kommit fram till örat var hon redan framme vid katedern. Hon fyllde i Bengans nära anhörig-blankett. Det var då Bengan fick upp ögonen för Ola, pojken vars blick tidigare mötte hennes. Det mindes hon nu.
Ola kom dock inte tillbaka nästa dag, inte heller hans mamma. Någonting alltför allvarligt hände inte med Bengan så Olas mamma blev inte heller uppringd.
Bengans känslor svalnade dock aldrig; än idag, sju år senare, stalkar hon honom fortfarande. Den sportige killen som inte alls ser så värst sportig ut och troligtvis bara sportar som tidsfördriv.

Det sorgliga är, att han inte ens känner igen henne.